20 november 2006, klockan 12:57Nu är det dags igen… del 1,2 och 3 hittar ni i min blogglista till höger i min blogg.Efter att min syster fick sin cancer började en evig kamp… mycket bråk med mamma… hon vägrade fortfarande förstå att min syster verkligen var sjuk… hon var arg, bitter, tyckte synd om sig själv mm. Inget konstigt med
det, det förstod jag… men felet var att hon öste skit över mig… jag dög inte till någonting, vad jag än gjorde… det kändes svårt för mig… jag var omogen och mådde själv dåligt…
Min syster försökte verka stark, men jag vet att hon mådde fruktansvärt dåligt… hon genomgick många olika behandlingar för sin livmoderhalscancer, men den fortsatte komma tillbaka… operation på operation följde, och hon blev allt svagare… hon ville att dom skulle ta bort hela livmodern och äggstockarna, men läkarna ville inte det först… hon var för ung… tänk om hon ville ha flera barn i framtiden… min syster sa att hon inte ville det, och att hon redan hade tre barn, som hon var mer än nöjd med… så till slut blev det en operation där dom tog bort allt… Min syster var lättad… och för första gången så var efterföljande prover negativa… dom hade fått bort allt…
Min mamma var fortfarande bitter, och eftersom hon dessutom inte hade någon kontakt med min syster längre, så började även skitsnacket om henne komma…
Jag försökte göra mitt bästa för att få henne att sluta… men det gick inte…
Till slut gick jag ner mig så långt, att jag inte såg en väg upp… min bästa kompis sa då mer eller mindre: “Ringer inte du akutpsyk, så gör jag” Är henne evigt tacksam för detta, eftersom jag förmodligen inte suttit här och skrivit annars…
Jag fick antidepressiva mediciner utskrivna… och jag fick börja prata med en psykolog en gång i veckan… Det krävdes väldigt mycket övertalning för att få mig att börja äta mediciner, eftersom jag är en stolt person, som inte vill vara beroende av mediciner för att kunna leva… jag gick dock med på det tillslut…
Under första tiden så mådde jag så dåligt, att tillochmed att borsta tänderna, var som att springa ett maratonlopp… jag orkade knappt ta mig ur sängen, och min migrän var värre än någonsin pga att jag inte kunde sova om nätterna… jag fick då även sömntabletter utskrivna, men tog dom sällan, eftersom jag blev “bakfull” av dom… dom som själva ätit sömntabletter, vet vad jag menar…
Efter ca ett halvår med mediciner och samtal, så sökte jag en ny lägenhet… jag vantrivdes förfärligt i min lilla etta jag bodde i, och ville byta upp mig…
Jag kände för första gången på länge en glädje, när jag fick samtalet om att det fanns en två ledig som jag kunde flytta in i efter två veckor…
I samma stund som jag tittade på lägenheten, så blev jag förälskad i den… och jag tog ett beslut… förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin tagit i mitt liv…
Jag bestämde mig för att samma dag som jag flyttade in, så skulle mitt nya liv börja… jag skulle sluta med medicinerna, sluta med terapin, och ta tag i mitt nya liv…
Och så gjorde jag oxå… jag mådde mycket bättre, och jag kände för första gången på över ett år livslust…
Jag bor fortfarande kvar i denna lägenhet, och älskar den fortfarande fem år senare…
Orkar inte skriva mer nu, men tyvärr är inte historien slut där…