Jag är inte så bra på att vara här inne.

Har märkt att jag fortfarande är mer på AB-bloggen än här inne. Kanske är det vanans makt, eller så är det för att allt har lugnat sig där igen och jag känner mig lugn.

Kanske detta inte är ett forum för mig.

Kanske jag skulle hålla mig på AB istället.

Kanske jag ska behålla båda bloggarna.

Kanske jag ska behålla WordPress som ett safetyroom när det hettar till på AB.

Jag tar det nog som det kommer, och skriver där jag känner för att skriva.

Det finns ju ingen regel som säger att man måste hålla sig på ett ställe.

Nåja, jag får se hur det blir. Låter det falla sig naturligt.

Kram till er alla!

Jag känner mig överkörd…

…av en stor satans jäkla ångvält!!!

FAN VAD JAG HAR ONT I KROPPEN!!!!

(ursäkta svordomarna)

Har tittat på Så ska det låta. Grymt bra ikväll!!!!

Har även tittat på filmen Ya-ya-flickornas gudomliga hemlighet. Den var oxå grymt bra! Lyckades missa denna när den kom ut, men nu har jag spelat in den.

Nu ska jag läsa runt en liten stund, sen blir det sängen.

Antagligen blir det till att sova i joggingbrallor, yllestrumpor, t-shirt och luv-tröja i natt oxå med tanke på att det känns som om min kroppstemperatur ligger på ca 20 grader. (har dock en kroppstemperatur på 38,6)

Natti till er alla.

Kram!

Jag har Metallicabiljetter!!!!!!!!!

TJOHO!!!!

Den 12 juli står jag på Sthlm Stadion och kollar in Metallica!!!!!

Hittade en sida där man kan förboka.

R har bokat idag, och jag är så jäkla glad!!!

Sjuk!

Har precis kommit hem från jobbet. SJUK!!!!

Feber, snorig och allmänt kass.

Skällde på en av cheferna för att han har jobbat med feber och vrålförkylning! Sa till honom att det enda han gör är att smitta ner alla andra. Han blev sjuk i torsdags kväll och vi sa alla åt honom att han skulle gå hem. Men: Nääää, det kan jag inte göra, sa han. Och vad händer. Jo, i tisdags var det 18 stycken sjuka och i dag 15 st! Bahhhh!!! Sen har han mage att klaga på att folk blir sjuka och är hemma från jobbet! Blir så sur!

Han gick förbi mig strax innan jag skulle gå hem och sa att jag inte såg så pigg ut. ”Nä det är jag inte heller, och jag vet precis vem som smittat mig! sa jag”.

Så här sitter jag nu, med rinnande näsa, ont i kroppen och låter som en kråka! Grrrr!

Hoppas ni haft en bra dag hittills iaf, och att kvällen blir lika bra.

Kramar!

Mitt-i-veckan-dagen idag.

Tjena! Idag är det alltså onsdag, och halva veckan har gått.

Haft en rätt bra dag på jobbet. Hade utvecklingssamtal med chefen, som vi har varje år och det gick bra. Han var nöjd med mig och tycker att jag är intelligent och duktig.

Jag och killkompisen R har bestämt oss för att försöka få tag i biljetter till Metallica på Sthlm Stadion i sommar! Snääääälla låt oss lyckas!!! Vill hemskt gärna se dom live!

Eftersom Love har förklarat hur man lägger in en Youtube-video här, så ska jag göra ett försök tänkte jag. En styck Turn The Page-Metallica bör finnas här nedan om jag gjort rätt nu:

Funka det???

I vilket fall som, så önskar jag er alla en trevlig kväll!

Själv hamnar jag framför tv:n ikväll för att kolla lite serier.

Kram!!!

Tillägg: Eftersom jag fick Youtube-videon att funka så har jag fixat Comedy-Barn-klippet oxå. Glöm inte kolla in det och få er ett rejält garv!!! Det hittar ni här!!!

Viiiiiiinst!!!!!!

JÄKLAR!!!!!

TRODDE JAG ALDRIG!!!!!

VI VAAAAAAAAAAAAAAAANN!!!!!!!!

*galet glad*

För första gången denna säsongen så slog vi seriesuveränerna och värsta konkurenterna!!!!

Derby hemma var det idag, och vi slog dom med 7-3!

Jisses vad speedad och glad man kan bli av hockey!

Riktigt tuff match, men vi gick segrande ur striden!

Måste försöka dämpa adrenalinet nu så jag kan sova! *S*

Ska ju upp 04.50 i morgon!

Kram till er alla!!!!!

Härskarinnan har flyttat inlägg.

Nu har jag flyttat över lite inlägg från AB-bloggen, som jag tycker är roliga, eller som säger något om mig som person.

Rekomenderar varmt att kika på Youtube-videon i mitt förra inlägg!!! *ASG* Det är det absolut roligaste inlägget jag hittat på Youtube någonsin! Gubbens garv smittar, och jag tjöt av skratt!

Nu beger jag mig strax till hockeyn. Jag hoppas på vinst i derbymötet, första gången denna säsongen isf. Hoppas kan man, men tror gör jag inte tyvärr. Motståndarna har varit seriesuveränerna från start, och dom har en grym målvakt!

Önskar er en trevlig kväll.

Kram från mig!

Youtube-garv av rang!

Skrivet: 6 januari kl. 22.00

Kolla in det här klippet!!!!

Ha tålamod, det är gubben i mitten som gör hela garvet!!!!!

*ligger under köksstolen av garv*

Jag blir förbannad på vaktmästaren!

Skrivet 27 december -06 kl. 21.27

När jag lullat hem i förmiddags från kompisarna, bakfull och inte allt för pigg, så ville jag bara ta en dusch och sen lägga mig i soffan och slummra någon timme.

Jag skriver ett inlägg i bloggen, dricker en jäkla massa cola, byter om till morgonrock, ger katterna mat och styr kosan mot den efterlängtade duschen.

Sätter igång duschen, tänker att jag ska kissa medans vattnet blir varmt… sätter mig på toa, och vad händer!?!

Det brakar till i vattenrören, och vattnet slutar rinna!!! Dom har stängt av vattnet!!!

Sur och grinig kollar jag alla kranar, nä, inget vatten! Faaaaaan!!!

En och en halv timme senare brakar det åter igen till i rören, och jag sätter igång kranen i handfatet… ut kommer en brun sörja!!! Urk!!!

Sätter igång alla kranar i lägenheten, och får vänta ca 10 minuter innan vattnet är klart igen!

Hur kul hade det varit om jag stått med shampo i håret, och vattnet stängdes av!

Och hur kul hade det varit om jag hade haft tvättmaskinen igång! Om den bruna sörjan hade sköjt mina kläder!

FÖR HELVETE, LÄR ER LÄMNA BESKED OM NI SKA STÄNGA AV VATTNET ERA IDIOTER!!!!!!!!!!!!

En trevlig kväll önskas från en uppretad Härskarinna!

Rolig busschaufför!

Skrivet 23 december -06 kl.09.53

Gaaaahhhhh, vilken resa!!!! Försenad buss, fullknökad buss, extrainsatt buss mm. bestod sista etappen av resan av igår!

Som tur var så träffade jag på en riktigt trevlig tjej, som jag satt och tjattrade med ett tag… och den kvinnliga chauffören var en riktig krutgumma!  Hon satt och pratade i telefon medans hon körde, och hon pratade inte med små bokstäver direkt! Halva bussen hörde henne snacka.

Chauffören ska berätta när vi kommer på vilka hållplatser hon kommer att stanna vid.

Chauffören: ”Jaha, välkomna ombord. Vi har 3 stycken som ska av i *****, 4 stycken som ska av i *****, 1 som ska av……”

Radion: *lever helt plötslig sitt eget liv, och spelar barnmusik på högsta volym*

Alla passagerare: ” *ASG* ”

Chauffören: ”Ehhh, ja *fummlar med radion*… ehhh, det får räcka med den informationen så länge.”

Alla passagerare: *ASG*

Lite senare ringer hennes privata mobil… ringsignal? jo, Sällskapsresan 1 *ASG*

Dom pratar först om vännens dator, som tydligen har fått virus eller nått… sedan glider samtalet in på diverse smaskigheter!

Chauffören: ”Jag blir så jäkla sur när dom inte kan säga till att dom har spytt! Jag kände liksom bara hur lukten spred sig, och fick leta upp det. Och ja, där låg den! Och jag tror han hade ätit banan oxå, för det såg ut som det! Jäkla folk som inte kan säga till!

Alla passagerare: *ASG* *fnitter* *visk,visk* *ASG*

Hi, hi! Det är tur man har humor, för annars hade jag nog slagit ihjäl alla inblandade i bussbranchen! Inte kul att bli försenad när man åker så långt!

Kram på er, nu ska jag se om jag får liv i syrran och hennes kille, som fortfarande ligger och sover!

Härskarinnan om att vara bisexuell

Skrivet:14 januari kl.22.46 

Jag är bisexuell.

Anledningen till att jag inte skrivit om detta innan (har nämnt det ytligt i min tidiga bloggkarriär bara) är att det finns så mycket fördomar och tankar kring ämnet. Men det är en del av mig,och eftersom jag redan lämnat ut så mycket om mig själv, så vill jag dela med mig av detta med.

Jag är inte öppet bisexuell, dvs jag går inte runt och pratar om det. Min syster och mina närmnsta vänner vet om det, och givetvis några tjejer som figurerat i mitt liv.

När man berättar en sån sak för sina tjejkompisar/pojkvänner så blir man komfunderad över hur mångaolika reaktioner det finns. Några exempel följer nu:

Nr 1: ”Nämen oj, vad häftigt! Då har du många fler än mig att välja på när du går ut och raggar!”

Visst, det har jag. Men det är inte så jäkla lätt att lista ut vem som är bi/homo bara sådär! Men det är ändå en tacksam reaktion, eftersom dessa personer ofta inte bryr sig ett skit om vad jag gör i sängen, och därför fortsätter att behandla mig som vanligt.

Nr 2: Reaktionen där personen man berättar det för tar ett steg bakåt direkt, och ser livrädd ut. Dom är liksom livrädda för att man omedelbart ska börja stöta och tafsa på dom eller nått! Men hallå!!!! Det funkar inte så! Jag är otroligt kräsen vad det gäller killar, och än värre kräsen vad det gäller tjejer!

Nr 3: Denna reaktionen fick jag av en väldigt pryd tjejkompis. Hon blev först livrädd. När jag sen sa att det var lugnt, för hon var inte min smak, så blev hon stött!!! Jisses, att man aldrig kan göra människor nöjda! *S*
Nr 4: Man berättar det för pojkvännen. Då har jag fått två olika reaktioner. Den vanligaste är den omedelbara frågan: ” Men då skulle du kunna tänka dig att ha en trekant med en tjej till då??” Och den andra är ”Fy vad du är äcklig, vad ska du med mig till då, om du ändå gillar tjejer!” Jisses, vad karlar är knepiga ibland! *S*

Min poäng med allt detta är att:

Bara för att jag är bisexuell så betyder det inte att jag stöter
på allt och alla, och jag är inte konstig för det!

Jag börjar inte stöta på dig automatiskt, bara för att jag berättar för dig att jag är bi. Jag berättar det för att jag känner förtroende för dig!

Jag skulle inte stöta på någon som jag inte visste säkert kände likadant som jag.

Och jag vill inte bli annorlunda behandlad bara för att jag inte är som de flesta andra!
Tänker inte gå in mer på ämnet nu, men jag kanske återkommer till det, nu när jag vågat skriva detta.

Ha en trevlig kväll, och tänk på att oavsett läggning, hudfärg, nationalitet, hårfärg, religion, ögonfärg mm. så är vi alla människor!

Kul från Moorebloggen!

Kikade in på Moorebloggen och hittade något roligt! *fniss*

Härskarinnan gillar inte sin mage.

Fan!

Jag var rejält dålig i magen igår förmiddags, men det lugnade sig till eftermiddagen. Trodde det var över. 

Men efter att jag gått och lagt mig igår, så körde det igång igen. Jag spenderade all tid fram till strax efter klockan ett på toan! Grr!! 

Så med andra ord fick jag ungefär tre timmars sömn, tills klockan ringde i morse. Ringde till chefen och sa att jag inte orkade, utan att jag behövde sova. Han förstod mig som tur var. Känns otroligt sketet och pinsamt att åka på detta, eftersom jag precis varit sjukskriven i fem veckor. Varför kunde det inte kommit då istället? Kunde jag inte haft magproblem, varit förkyld och klarat av allla influensor då, så hade jag sluppit sjukskrivningar resten av våren kanske? Idag känns magen bättre som tur är. 

Ikväll är det hockey igen, och jag hoppas att magen håller sig lugn idag, så jag kan gå dit.

Kramar från mig!

Härskarinnan fattar liiiite mer nu.

Har börjat förstå mig på en del funktioner nu. Men än är det lång väg kvar tror jag. *S*

Jag har alltså påbörjat en blogg här, mestadels för att jag behöver komma bort från AB-bloggen ett tag, och jag är dessutom nyfiken på hur det funkar på andra bloggställen. Tänker dock inte radera AB-bloggen. Inte än iaf. Kanske om jag märker att jag trivs bättre här. Får se.

Glömmer dock inte mina bloggvänner på AB, ni betyder mycket för mig!

Nu är det sovdags för mig, eftersom jag jobbar förmiddagsskift denna veckan.

Kram till er alla!

Min historia Del 5

20 januari 2007 Kl. 10.42

Jag gör ett försök nu att skriva del 5 i min historia. (tidigare delar i högra hörnet av bloggen)

Jag vet inte hur det går, så ha överseende… Är lite i obalans idag…

Efter att jag flyttat in i min nya lägenhet så kändes det bättre. Det funkade att sluta med de antidepressiva, även om jag hade lite besvär i början. Vanligtvis så trappar man ju ner, men eftersom jag beslutat mig för att sluta helt med dom, så gjorde jag det…

Det enda orosmolnet som hela tiden var närvarande, var min mamma. Hon fortsatte att älta, snacka skit och vara omedgörlig. Jag orkar och kan inte berätta om all skit hon sa och berättade för mig om min syster och min pappa. Jag hoppas det räcker att jag säger att det var oerhört jobbigt, och att det tärde på mig. Det gjorde ont ända in i själen…

Sommaren kom och gick, det blev höst. Jag kämpade på för att inte hamna i en svacka igen. Jag hade oerhörd ångest varje gång jag skulle ringa mamma. Hon krävde att jag skulle ringa minst en gång i veckan, helst två gånger. Själv ringde hon mig sammanlagt kanske 10 gånger på 7 år. Jag visste att varje gång jag pratat med mamma, så tog det timmar att återhämta mig igen. Jag var fortfarande skör efter min behandling, och jag var livrädd för att gå ner mig igen. Idag förstår jag, det var den rädslan som höll mig flytande…

När julen kom, så kände jag att jag inte orkade åka någonstans. Jag ville vara hemma och inte behöva slitas mellan mamma och systrar. Min mamma blev nämnligen oerhört svartsjuk när jag gick upp för att hälsa på mina systrar när jag var där. Hon sa inget rakt ut, men det kom en massa giftiga kommentarer ur hennes mun. Jag blev arg och ledsen, men orkade inte bråka…

Under den tiden som jag träffade psykologen, så var mammas första och enda tanke: ”Jaha, sitter du där hos honom och snackar en massa skit om mig nu eller?”

Hon frågade aldrig hur jag mådde, om det hjälpte mig att prata, om jag kände att jag mådde bättre. Allting kretsade kring henne, och hennes rädsla för att bli smutskastad inför psykologen. Jag försökte förklara vad vi pratade om, men hon lyssnade aldrig…

Min pappa ville att jag skulle komma och hälsa på honom och min styvmor. Han skickade pengar till en flygbiljett, och jag åkte…

Väl där så var det lite stelt. Vi kände inte varandra ordentligt, för vi hade haft så dålig kontakt, i så många år…

Men en kväll så började vi prata. Jag började berätta, jag berättade allt… Han lyssnade och grät. Jag berättade om mediciner, psykologer, mamma och allt som hänt. Han visste inte innan, jag hade inte berättat. Han bad om förlåtelse för att han inte funnits där för mig och allt kändes bättre. Efter det har vi haft en väldigt bra kontakt, och han är världens bästa pappa!

Min mamma… under julen så pratade vi flera gånger, men det slutade alltid med hårda ord från henne, och att hon gjorde mig ledsen…

I mitten av januari så skulle jag ha mitt sista samtal med henne. Hon sa då något som fick mig att se rött, och som fick bägaren att rinna över för mig…

Jag blev oerhört sårad av hennes ord, och jag sa att: ”Jag orkar inte lyssna mer ny, jag lägger på.” Det gjorde jag, och jag har inte pratat med henne sedan dess. Det har nu gått tre år ganska exakt, men smärtan är fortfarande lika påtaglig. Jag har ingen mamma. Bara en spillra, av vad som en gång varit min mamma…

Ångesten och samvetet spelar mig ofta spratt…

Jag vet rent intelligensmässigt att jag inte överlever länge om jag skulle fortsatt prata med henne och ta emot hennes skit, men samtidigt så värker det i mitt hjärta, för hon är ju ändå min mamma, och jag älskar henne…

Varje jul och annan högtid kan jag inte låta bli att tänka på att hon sitter där ensam, men jag vet att hon själv valt. Det var hon som sårade mig, hon kunde valt att ringa mig och be om förlåtelse…

Julen är numera en tidpunkt fylld av ångest, saknad och sorg. Det är en familjehögtid, och jag har ingen mamma…

Då och då stöter min äldsta syster ihop med mamma på stan. Mamma berättade vid ett tillfälle att hon haft en mindre hjärtinfarkt. Hon säger kallt: ” Det var ju synd att den inte var större och tog livet av mig, för det är väl det ni vill!”

Nej mamma, det är inte det vi vill! Vi vill bara ha våran mamma tillbaka!!!!

Det enda som lindrar i mina svåraste stunder, är att jag vet av hela mitt hjärta, att jag verkligen FÖRSÖKTE hjälpa henne, och att jag gjorde mitt allt. Men å andra sidan, vad hjälper det.

Jag har ingen mamma….

Min historia Del 4

20 november 2006, klockan 12:57

Nu är det dags igen… del 1,2 och 3 hittar ni i min blogglista uppe till höger i min blogg.

Efter att min syster fick sin cancer började en evig kamp… mycket bråk med mamma… hon vägrade fortfarande förstå att min syster verkligen var sjuk… hon var arg, bitter, tyckte synd om sig själv mm. Inget konstigt med det, det förstod jag… men felet var att hon öste skit över mig… jag dög inte till någonting, vad jag än gjorde… det kändes svårt för mig… jag var omogen och mådde själv dåligt…

Min syster försökte verka stark, men jag vet att hon mådde fruktansvärt dåligt… hon genomgick många olika behandlingar för sin livmoderhalscancer, men den fortsatte komma tillbaka… operation på operation följde, och hon blev allt svagare… hon ville att dom skulle ta bort hela livmodern och äggstockarna, men läkarna ville inte det först… hon var för ung… tänk om hon ville ha flera barn i framtiden… min syster sa att hon inte ville det, och att hon redan hade tre barn, som hon var mer än nöjd med… så till slut blev det en operation där dom tog bort allt… Min syster var lättad… och för första gången så var efterföljande prover negativa… dom hade fått bort allt…

Min mamma var fortfarande bitter, och eftersom hon dessutom inte hade någon kontakt med min syster längre, så började även skitsnacket om henne komma…

Jag försökte göra mitt bästa för att få henne att sluta… men det gick inte…

Till slut gick jag ner mig så långt, att jag inte såg en väg upp… min bästa kompis sa då mer eller mindre: ”Ringer inte du akutpsyk, så gör jag” Är henne evigt tacksam för detta, eftersom jag förmodligen inte suttit här och skrivit annars…

Jag fick antidepressiva mediciner utskrivna… och jag fick börja prata med en psykolog en gång i veckan… Det krävdes väldigt mycket övertalning för att få mig att börja äta mediciner, eftersom jag är en stolt person, som inte vill vara beroende av mediciner för att kunna leva… jag gick dock med på det tillslut…

Under första tiden så mådde jag så dåligt, att tillochmed att borsta tänderna, var som att springa ett maratonlopp… jag orkade knappt ta mig ur sängen, och min migrän var värre än någonsin pga att jag inte kunde sova om nätterna… jag fick då även sömntabletter utskrivna, men tog dom sällan, eftersom jag blev ”bakfull” av dom… dom som själva ätit sömntabletter, vet vad jag menar…

Efter ca ett halvår med mediciner och samtal, så sökte jag en ny lägenhet… jag vantrivdes förfärligt i min lilla etta jag bodde i, och ville byta upp mig…

Jag kände för första gången på länge en glädje, när jag fick samtalet om att det fanns en två ledig som jag kunde flytta in i efter två veckor…

I samma stund som jag tittade på lägenheten, så blev jag förälskad i den… och jag tog ett beslut… förmodligen ett av de bästa beslut jag någonsin tagit i mitt liv…

Jag bestämde mig för att samma dag som jag flyttade in, så skulle mitt nya liv börja… jag skulle sluta med medicinerna, sluta med terapin, och ta tag i mitt nya liv…

Och så gjorde jag oxå… jag mådde mycket bättre, och jag kände för första gången på över ett år livslust…

Jag bor fortfarande kvar i denna lägenhet, och älskar den fortfarande fem år senare…

Orkar inte skriva mer nu, men tyvärr är inte historien slut där…

Min historia Del 3

21 oktober 2006, klockan 23:29

Känner på humöret att det är dags att glänta på dörren igen…dörren till det jobbiga…

Efter att jag flyttat hemifrån så började allt bli lite bättre…mamma flyttade och vi hade kontakt genom telefon…var ofta och hälsade på henne…

Men efter ett tag så gick hon ner sig igen…blev elak, tryckte ner mig, tyckte inte att jag stöttade henne, brydde aldrig sig om att fråga hur jag mådde…allt var bara hon, hon, hon…

Våra samtal började alltid på samma sätt…jag ringde (hon ringde aldrig mig)..och jag sa…hej, hur är det?…Då började hon att slänga ur sig allt, mala och mala…samma saker, om igen, och igen, och igen…tillslut fick jag avbryta henne och säga helt ut i luften ”Jo tack, jag mår bra”…hon blev tyst några sekunder…sa ”Vad bra”…och sen började hon igen…att mala och mala…

Det är inte det att jag inte förstår henne, att hon mådde dåligt och behövde prata…men är det verkligen rätt att ösa skit över sin yngsta dotter, som är omogen, redan nerkörd i skosulorna och som dessutom mår dåligt själv…

Hon var nere och hälsade på mig 2 gånger på sju år…jag var hos henne minst två gånger om året i sju år…det säger väl kanske en del…

Hon snackade skit om min pappa konstant hela tiden…sa vilken jävla skitstövel han var och att han säkert varit otrogen…jag sa till henne att jag inte ville höra sådana saker…han var min pappa, och jag ville inte hamna i klämm mellan dom …men hon lyssnade aldrig…

Min pappa sa aldrig ett ont ord om mamma under hela denna tid…och har aldrig gjort det sen heller…inte till mig…han förstod…

Vi tappade dock kontakten jag och pappa, pratade högst några gånger per år…jag vet att han har dåligt samvete för detta idag, och jag har förlåtit honom…Han visste aldrig vad jag gick igenom…

Sen fick mamma reda på att hon hade bröstcancer…jag gjorde allt jag kunde för att stötta henne…men inget dög…hon sa ofta att jag inte brydde mig…att min syster inte brydde sig…ändå gjorde vi båda allt vi kunde för att hjälpa…

Jag satt fast 50 mil ifrån henne, med jobb, katter och alla mina egna ansvar…jag åkte ändå upp till henne när hon skulle in på förberedande inför operation…tog ledigt, åkte upp med bussen, var med henne på sjukhuset, åkte hem och började jobba…men det dög inte…

Min syster var med henne under operationen, hjälpte henne att handla, tvätta, städa, piska mattor, tvätta fönster och allt annat hon inte kunde göra sjäv efteråt…men det dög inte…

Vi stöttade henne känslomässigt…vi pratade med henne hela tiden, vi lyssnade när hon ville prata…men det dög inte…

När hon var opererad och hade genomgått behandling, blev hon värre än nånsin…min syster fick livmoderhalscancer, men enligt mamma var det inte alls så…hon blev bara opererad i ”förebyggande syfte” sa hon…”min knöl var minsan si och så stor!”…min syster blev såklart jätteledsen…

Min syster fixade papper från läkaren efter en tid när hon tröttnat på mammas tjat om att hon ”minnsan inte var sjuk”…canceranmälan och hennes journal…gick upp till mamma och visade…ville bli trodd…men nej…mamma sa fortfarande att syster inte var sjuk…

Deras förhållande slutade med att mamma slog min syster inför ögonen på hennes lilla dotter…som undrade varför mormor var så elak…dom har fortfarande inte pratat med varandra, fyra år senare…

Jag själv hade det jobbigt under hela denna tiden…jag hade periodvis inget jobb, gick på soc, blev kränkt av mamma ofta…

När mamma blev sjuk så fick jag en chock…jag blev självklart ledsen och deppig…ganska normalt…tog mig dock igenom det hela levandes med förnuftet i behåll…trodde jag…

Den förhatliga kvällen när min syster ringde mig så var jag ensam…

Hon sa att jag skulle sätta mig ner, hon skulle berätta något…hon berättade om cancern…jag lyssande som förstenad…jag sa dom rätta sakerna (tror jag)…”Du kommer bli frisk syster, läkarna är så duktiga idag”…sen la vi på…

Jag fick panik…grät, kunde inte andas…ville hoppa ut för balkongen och dö…ville inte leva längre…(själviskt jag vet, men jag var i chock) …tryckte två gånger på yes-knappen på mobilen…ringde till den jag hade pratat med senast med andra ord…kom inte ihåg vem det var…det var mitt f.d KK…han blev rädd, jag kunde inte prata, bara grät….han sa ”Jag kommer”

Fem minuter senare var han här…jag låg på sovrumsgolvet och grät…där låg jag i ca två timmar, med hans tröstande röst i mitt öra, och hans armar om mig…jag ville bara dö, och hade med full säkerhet hoppat från balkongen om han inte kommit…har aldrig varit så nära någon gång…

Han stannade hos mig hela natten, såg till att jag åt, duschade och gick och lade mig…höll om mig hela natten…för detta är jag honom evigt tacksam…han hade inte behövt, det var över mellan oss…

Nu rinner tårarna så jag inte ser skärmen längre…orkar inte fortsätta…

godnatt…

Min historia Del 2

11 oktober 2006, klockan 00:16

Ja, nu känner jag mig redo för nästa steg i kedjan…Nr 2 i min historia…

Jag hade en ganska bra tonårstid…spenderade mycket tid i stallet, och var inte till några större problem för mina föräldrar…bara det vanliga småtjafset som uppstår ibland…städa rum, snälla kan jag få lite pengar och annat…

När jag var nitton år, och gick sista året i gymnasiet, så hände något som skulle komma att påverka mitt liv än idag….

En mörk höstnatt, ca en månad innan jul, vaknade jag av skrik….

Det var mina föräldrar som skrek och bråkade…

Jag hade aldrig hört dom skrika till varandra innan, och jag blev rädd…

Jag började gråta där jag låg i min säng…efter ett tag gick jag ner och in i köket där dom stod…dom tystnade och såg på mig…kände att jag inte klarade av att lyssna…tog min täckjacka och gick ut och satte mig på trappen och rökte…grät…

Mamma kom ut, ”du kan inte sitta här ute, du fryser ihjäl” sa hon…jag brydde mig inte…”jag kommer inte in förrän ni slutat skrika”…

Efter lite övertalande gick jag in…dom satte sig med mig i köket…”vi ska skiljas” …

Jag blev ledsen…men förstod ändå…visste att kärleken slocknat…hade sett tecknen…men inte velat se…

Min pappa, som då jobbade utomlands, åkte ner dit, och blev kvar…

Mamma började leta lägenhet i samma stad som mina systrar bor i…jag försökte klara skolan…

Min mamma mådde väldigt dåligt under denna tid…jag stannade hemma på fredag och lördagkvällar, för att vara med henne…var orolig…hon var elak mot mig…kallade mig elaka saker, pratade skit om pappa, tryckte ner mig…

Och två veckor senare hände det…

Vaknade en söndagmorgon av ett snyftande ljud…gick ner för trappan, in i vardagsrummet…på golvet ligger min mamma…hon gråter, skriker och kräks…har svårt att andas…

Jag springer ut i hallen och ringer 112…”hjälp, ni måste hjälpa mig…min mamma ligger på vardagsrumsgolvet och kräks…hon kan knappt andas”

Samtidigt skriker mamma…”Ge fan i att ringa…jag vill inte ha hit nån!!!”

Jag lämnar uppgifter som telefonisten frågar efter, lägger sen på…

Min mamma skriker nu åt mig…”Ditt luder, hora, du är inte min dotter!!!”

Jag bryter ihop och springer ut på gatan…skriker ”hjälp mig” åt första person jag ser…hon stannar upp, börjar sen springa mot mig…följer med in i vårt hem…sätter sig på huk vid mamma…kollar luftvägar…frågar hur hon mår…

Jag fick senare veta, att denna kvinna var sjuksköterska…

Under tiden står jag i dörröppningen…skakar, rädd, ledsen för att mamma kallar mig dessa saker…

Mamma lugnar ner sig direkt…jag tänker…”varför kunde jag inte lugna henne, varför lyckades inte jag???”

Ambulansen kommer, mamma läggs på bår, in i bilen…jag sitter fram med han som kör…ledsen, gråter…

Anländer till akuten…”vi kan inget göra, hon måste till psyket, det är inget fysisk fel på henne”

Åker till psyksjukhuset…samma ställe där farliga, psykiskt sjuka sitter…

Mamma läggs in…dom tar ifrån henne allt, nycklar, skärp, tändare…allt som hon kan använda för att skada sig själv med…

Jag ringer min syster..hon sätter sig i bilen och kör direkt…nästan 50 mil enkel resa…hon säger att jag inte ska behöva tåla mer…ska inte behöva höra mer…

Några timmar senare kommer hon…stannar hos mamma en stund…förklarar…”jag tar lillasyster med mig hem till mig en vecka, hon orkar inte mer” mamma skriker och är arg…säger elaka saker…

Åker hela vägen hem till min syster…hon ringer min skola, och berättar att jag inte kommer på en vecka…det är ok…

Jag pratar med mamma i telefonen några gånger under veckan…slutar alltid på samma sätt…hon blir arg, skriker elaka saker och lägger på luren…

När jag kommit hem är jag rädd…jag är rädd för henne…men hon är lugnare nu…äter starka mediciner…

Några veckor senare flyttar hon, över 50 mil bort…kvar i vårat stora hus sitter jag…med min säng, en soffa och ett köksbord med stolar…annars tomt, lika tomt som inne i mig…

Min pappa hjälper mig att hitta en lägenhet..orkar inte bo kvar i huset…det är stort, och jag känner mig liten…

Pappa hjälper mig med hyra och mat medans jag går i skolan…försöker finnas där…men det är svårt…när han inte finns där fysiskt…han är ju utomlands…

Orkar inte skriva mer nu…fortsätter vid att senare tillfälle…om hur mitt liv blev när jag till slut bor själv…och mitt förhållande till mamma och pappa…

Godnatt

Min historia Del 1

8 oktober 2006, klockan 11:37

Jag har äntligen bestämt mig för att berätta min historia…den som gjort mig till den jag är idag…och det är mycket tack vare era stöttande kommentarer som jag vågar detta…tack alla!

Jag funderade på i vilken ordning jag skulle börja, och kom fram till att det bästa är väl att börja från början…det är bara det att mitt första minne, är oxå ett av dom jobbigaste…

Jag har sett att några bloggat om ämnet, men jag har aldrig vågat läsa inläggen, bara rubriken har fått mig att backa…

Jag kan nu säga, jag är ett av dom, ett av dom sexuellt utnyttjade barnen…offer för denna sjuka människa, som gjorde mig så illa!

Jag var ganska liten och spenderade mycket tid hos min älskade syster, som oxå är min idol och förebild…hon är mycket äldre än mig, och väldigt klok…

Hon hade för ett tag sen fått sin första dotter, och jag var överförtjust i detta lilla knytte…jag brukade bada med henne och min systers kille, dotterns pappa….Han…

En natt när jag sov hos dom så väcktes jag av trevande händer…Han satt bredvid min säng och smekte mig, och sig själv samtidigt…jag visste inte vad jag skulle göra riktigt, och tänkte bara Gå Och Lägg Dig innuti mitt huvud…det gick aldrig så långt som penetrering med könsorgan, men dock med fingrar…

Jag började gråta, och då försvann han från min sängkant…låg kvar en stund och grät…och sen sprang jag raka vägen in och väckte min syster, berättade vad som hade hänt…och hon slängde ut honom…

Hon ringde mina föräldrar som kom direkt…dom pratade med mig, förklarade att detta som hänt inte var mitt fel…och att det var Han som var den dumma…

Att dom pratade så med mig är jag glad för idag…jag har inte fått någon skruvad syn på sex, trots denna händelse, vilka många får tyvärr…jag kan njuta av sex…

Jag har däremot problem med tillit gentemot människor, och att verkligen släppa någon i på livet…kanske därför mina förhållande misslyckas oxå…

Jag minns oxå att jag i flera månader efter denna händelse, sov i fosterställning, med ryggen mot väggen, i rädsla för att någon skulle komma in till min säng, och röra vid mig…minnet av att han hade stånd, när vi badade ihop, dyker oxå upp i mitt minne…jag visste inte då vad det betydde, men nu vet jag…

Detta var den första händelsen som gjort mig till den jag är…

Jag antar att jag varit lite rädd för att berätta min historia, för att jag inte vill att folk ska se annorlunda på mig…jag är fortfarande Härskarinnan, som ni kan skoja och skämta med…ni får bara se mig som mer erfaren av livet nu…

Kram på er mina bloggvänner!

(Min historia kommer jag att återkomma till när det känns rätt igen…tills dess kommer mina bloggar att vara som vanligt, tror jag…)

¤¤Härskarinnan är snurrig i huvudet¤¤

Hjälp, vad krångligt detta var!

Jag brukar kunna lista ut saker och ting genom att prova mig fram, men detta var svårt!

Jag skulle vilja göra lite olika listor i kanten på bloggen, men jag vet inte hur jag gör en ny lista. Har bara hittat bloggrollen, och där hittar jag ingenstans jag kan bygga listor.

Någon som kan förklara för mig kanske?

Kram