Min historia Del 3

21 oktober 2006, klockan 23:29

Känner på humöret att det är dags att glänta på dörren igen…dörren till det jobbiga…

Efter att jag flyttat hemifrån så började allt bli lite bättre…mamma flyttade och vi hade kontakt genom telefon…var ofta och hälsade på henne…

Men efter ett tag så gick hon ner sig igen…blev elak, tryckte ner mig, tyckte inte att jag stöttade henne, brydde aldrig sig om att fråga hur jag mådde…allt var bara hon, hon, hon…

Våra samtal började alltid på samma sätt…jag ringde (hon ringde aldrig mig)..och jag sa…hej, hur är det?…Då började hon att slänga ur sig allt, mala och mala…samma saker, om igen, och igen, och igen…tillslut fick jag avbryta henne och säga helt ut i luften ”Jo tack, jag mår bra”…hon blev tyst några sekunder…sa ”Vad bra”…och sen började hon igen…att mala och mala…

Det är inte det att jag inte förstår henne, att hon mådde dåligt och behövde prata…men är det verkligen rätt att ösa skit över sin yngsta dotter, som är omogen, redan nerkörd i skosulorna och som dessutom mår dåligt själv…

Hon var nere och hälsade på mig 2 gånger på sju år…jag var hos henne minst två gånger om året i sju år…det säger väl kanske en del…

Hon snackade skit om min pappa konstant hela tiden…sa vilken jävla skitstövel han var och att han säkert varit otrogen…jag sa till henne att jag inte ville höra sådana saker…han var min pappa, och jag ville inte hamna i klämm mellan dom …men hon lyssnade aldrig…

Min pappa sa aldrig ett ont ord om mamma under hela denna tid…och har aldrig gjort det sen heller…inte till mig…han förstod…

Vi tappade dock kontakten jag och pappa, pratade högst några gånger per år…jag vet att han har dåligt samvete för detta idag, och jag har förlåtit honom…Han visste aldrig vad jag gick igenom…

Sen fick mamma reda på att hon hade bröstcancer…jag gjorde allt jag kunde för att stötta henne…men inget dög…hon sa ofta att jag inte brydde mig…att min syster inte brydde sig…ändå gjorde vi båda allt vi kunde för att hjälpa…

Jag satt fast 50 mil ifrån henne, med jobb, katter och alla mina egna ansvar…jag åkte ändå upp till henne när hon skulle in på förberedande inför operation…tog ledigt, åkte upp med bussen, var med henne på sjukhuset, åkte hem och började jobba…men det dög inte…

Min syster var med henne under operationen, hjälpte henne att handla, tvätta, städa, piska mattor, tvätta fönster och allt annat hon inte kunde göra sjäv efteråt…men det dög inte…

Vi stöttade henne känslomässigt…vi pratade med henne hela tiden, vi lyssnade när hon ville prata…men det dög inte…

När hon var opererad och hade genomgått behandling, blev hon värre än nånsin…min syster fick livmoderhalscancer, men enligt mamma var det inte alls så…hon blev bara opererad i ”förebyggande syfte” sa hon…”min knöl var minsan si och så stor!”…min syster blev såklart jätteledsen…

Min syster fixade papper från läkaren efter en tid när hon tröttnat på mammas tjat om att hon ”minnsan inte var sjuk”…canceranmälan och hennes journal…gick upp till mamma och visade…ville bli trodd…men nej…mamma sa fortfarande att syster inte var sjuk…

Deras förhållande slutade med att mamma slog min syster inför ögonen på hennes lilla dotter…som undrade varför mormor var så elak…dom har fortfarande inte pratat med varandra, fyra år senare…

Jag själv hade det jobbigt under hela denna tiden…jag hade periodvis inget jobb, gick på soc, blev kränkt av mamma ofta…

När mamma blev sjuk så fick jag en chock…jag blev självklart ledsen och deppig…ganska normalt…tog mig dock igenom det hela levandes med förnuftet i behåll…trodde jag…

Den förhatliga kvällen när min syster ringde mig så var jag ensam…

Hon sa att jag skulle sätta mig ner, hon skulle berätta något…hon berättade om cancern…jag lyssande som förstenad…jag sa dom rätta sakerna (tror jag)…”Du kommer bli frisk syster, läkarna är så duktiga idag”…sen la vi på…

Jag fick panik…grät, kunde inte andas…ville hoppa ut för balkongen och dö…ville inte leva längre…(själviskt jag vet, men jag var i chock) …tryckte två gånger på yes-knappen på mobilen…ringde till den jag hade pratat med senast med andra ord…kom inte ihåg vem det var…det var mitt f.d KK…han blev rädd, jag kunde inte prata, bara grät….han sa ”Jag kommer”

Fem minuter senare var han här…jag låg på sovrumsgolvet och grät…där låg jag i ca två timmar, med hans tröstande röst i mitt öra, och hans armar om mig…jag ville bara dö, och hade med full säkerhet hoppat från balkongen om han inte kommit…har aldrig varit så nära någon gång…

Han stannade hos mig hela natten, såg till att jag åt, duschade och gick och lade mig…höll om mig hela natten…för detta är jag honom evigt tacksam…han hade inte behövt, det var över mellan oss…

Nu rinner tårarna så jag inte ser skärmen längre…orkar inte fortsätta…

godnatt…