Min historia Del 5

20 januari 2007 Kl. 10.42

Jag gör ett försök nu att skriva del 5 i min historia. (tidigare delar i högra hörnet av bloggen)

Jag vet inte hur det går, så ha överseende… Är lite i obalans idag…

Efter att jag flyttat in i min nya lägenhet så kändes det bättre. Det funkade att sluta med de antidepressiva, även om jag hade lite besvär i början. Vanligtvis så trappar man ju ner, men eftersom jag beslutat mig för att sluta helt med dom, så gjorde jag det…

Det enda orosmolnet som hela tiden var närvarande, var min mamma. Hon fortsatte att älta, snacka skit och vara omedgörlig. Jag orkar och kan inte berätta om all skit hon sa och berättade för mig om min syster och min pappa. Jag hoppas det räcker att jag säger att det var oerhört jobbigt, och att det tärde på mig. Det gjorde ont ända in i själen…

Sommaren kom och gick, det blev höst. Jag kämpade på för att inte hamna i en svacka igen. Jag hade oerhörd ångest varje gång jag skulle ringa mamma. Hon krävde att jag skulle ringa minst en gång i veckan, helst två gånger. Själv ringde hon mig sammanlagt kanske 10 gånger på 7 år. Jag visste att varje gång jag pratat med mamma, så tog det timmar att återhämta mig igen. Jag var fortfarande skör efter min behandling, och jag var livrädd för att gå ner mig igen. Idag förstår jag, det var den rädslan som höll mig flytande…

När julen kom, så kände jag att jag inte orkade åka någonstans. Jag ville vara hemma och inte behöva slitas mellan mamma och systrar. Min mamma blev nämnligen oerhört svartsjuk när jag gick upp för att hälsa på mina systrar när jag var där. Hon sa inget rakt ut, men det kom en massa giftiga kommentarer ur hennes mun. Jag blev arg och ledsen, men orkade inte bråka…

Under den tiden som jag träffade psykologen, så var mammas första och enda tanke: ”Jaha, sitter du där hos honom och snackar en massa skit om mig nu eller?”

Hon frågade aldrig hur jag mådde, om det hjälpte mig att prata, om jag kände att jag mådde bättre. Allting kretsade kring henne, och hennes rädsla för att bli smutskastad inför psykologen. Jag försökte förklara vad vi pratade om, men hon lyssnade aldrig…

Min pappa ville att jag skulle komma och hälsa på honom och min styvmor. Han skickade pengar till en flygbiljett, och jag åkte…

Väl där så var det lite stelt. Vi kände inte varandra ordentligt, för vi hade haft så dålig kontakt, i så många år…

Men en kväll så började vi prata. Jag började berätta, jag berättade allt… Han lyssnade och grät. Jag berättade om mediciner, psykologer, mamma och allt som hänt. Han visste inte innan, jag hade inte berättat. Han bad om förlåtelse för att han inte funnits där för mig och allt kändes bättre. Efter det har vi haft en väldigt bra kontakt, och han är världens bästa pappa!

Min mamma… under julen så pratade vi flera gånger, men det slutade alltid med hårda ord från henne, och att hon gjorde mig ledsen…

I mitten av januari så skulle jag ha mitt sista samtal med henne. Hon sa då något som fick mig att se rött, och som fick bägaren att rinna över för mig…

Jag blev oerhört sårad av hennes ord, och jag sa att: ”Jag orkar inte lyssna mer ny, jag lägger på.” Det gjorde jag, och jag har inte pratat med henne sedan dess. Det har nu gått tre år ganska exakt, men smärtan är fortfarande lika påtaglig. Jag har ingen mamma. Bara en spillra, av vad som en gång varit min mamma…

Ångesten och samvetet spelar mig ofta spratt…

Jag vet rent intelligensmässigt att jag inte överlever länge om jag skulle fortsatt prata med henne och ta emot hennes skit, men samtidigt så värker det i mitt hjärta, för hon är ju ändå min mamma, och jag älskar henne…

Varje jul och annan högtid kan jag inte låta bli att tänka på att hon sitter där ensam, men jag vet att hon själv valt. Det var hon som sårade mig, hon kunde valt att ringa mig och be om förlåtelse…

Julen är numera en tidpunkt fylld av ångest, saknad och sorg. Det är en familjehögtid, och jag har ingen mamma…

Då och då stöter min äldsta syster ihop med mamma på stan. Mamma berättade vid ett tillfälle att hon haft en mindre hjärtinfarkt. Hon säger kallt: ” Det var ju synd att den inte var större och tog livet av mig, för det är väl det ni vill!”

Nej mamma, det är inte det vi vill! Vi vill bara ha våran mamma tillbaka!!!!

Det enda som lindrar i mina svåraste stunder, är att jag vet av hela mitt hjärta, att jag verkligen FÖRSÖKTE hjälpa henne, och att jag gjorde mitt allt. Men å andra sidan, vad hjälper det.

Jag har ingen mamma….